Europas befolkning består i stor utsträckning av en blandning av grupper som kom söderifrån till kontinenten för snart 8 000 år sedan och av grupper som levt i Europa sedan tidigare. Nu visar en internationell forskargrupp ledd från Stockholms universitet, Uppsala universitet och Middle East Technical University i Turkiet en ny bild av den demografiska utvecklingen vid tiden för det äldsta jordbrukets framträdande i Anatolien innan jordbruket nådde Europa.
I sitt avhandlingsarbete har Ayca Omrak, doktorand vid Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet, bland annat tagit fram data som ligger till grund för de nya resultaten. DNA från två arkeologiskt viktiga lokaler i Anatolien, det vill säga den asiatiska delen av dagens Turkiet, visar att den tidiga jordbrukarbefolkningen utvecklas under tusentals år i en dynamisk process i Anatolien för att sedan leda till den massmigration som tar jordbruket till Europa.
Övergången till jordbrukssamhället, neolitiseringen, i området sker i centrala Anatolien, till exempel vid Boncuklu hos en jägar-samlar population som gradvis övergår till jordbruk. Förändringarna i försörjningen framträder innan vi kan urskilja tecken på en populationsökning och en ökad populationstäthet. Populationen vid Boncuklu uppvisar låg genetisk diversitet – ett tydligt spår av en begränsad befolkningsstorlek jämförbar med de samtida jägar-samlarpopulationer i Europa som också har låg diversitet – i stark kontrast till de något senare neolitiska grupper som sprider jordbruket till Europa.
Jordbruk och ökad rörlighet mellan folk
Däremot ser vi ungefär 1 500 år senare en större genetisk variation i Anatolien på platser som Tepecik-Ҫiftlik där jordbruk och boskapsskötsel nu intagit en dominerande roll i försörjningen. Här finns större genetisk variation och tydliga tecken på en populationsökning. Den demografiska utvecklingen är också relaterad till en ökad mobilitet från söder och öster, vilket stöds av det arkeologiska fyndmaterialet som påvisar kontakter över stora områden.
Resultaten som i dag publiceras i den ledande tidskriften Current Biology kommer från ett samarbete mellan Stockholms universitet, Uppsala universitet, och Middle East Technical University i Ankara.
Anders Götherström vid Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet, är en av forskarna bakom studien.
– Under ett halvt decennium har vi arbetat med att spåra genetiken hos de första europeiska bönderna tillbaka till deras ursprung i Den bördiga halvmånen. Nu när vi har nått hela vägen är det fantastiskt spännande att se hur dynamiskt och innovativt jordbrukets tidigaste skede i Anatolien var.
Den bördiga halvmånen som Anders Götherström refererar till är ett område i Mellanöstern kring floderna Eufrat, Tigris, Jordan, Orontes, och Karun, och den nordliga delen sträcker sig alltså en bit in i Anatolien.
Anders Götherström fortsätter:
– Det är en period när de tidigaste bönderna experimenterar med olika aspekter av jordbruk och bofasthet och också expanderar sina grupper till att inkludera människor som de tidigare inte haft lika intima utbyten med.
Jordbruket kom till Europa från Turkiet
– Vi har kunnat visa att de grupper som spred jordbruket till Europa har sitt ursprung i Anatolien och inte i de södra och östra delarna av Den bördiga halvmånen, dagens Iran, Syrien och Israel, trots att jordbruket utvecklades i alla dessa områden, säger Mattias Jakobsson vid Uppsala universitet och fortsätter.
– Materialet vi jobbat med är gammalt, i somliga fall runt 10 000 år, och från ett område med varmt klimat. Det finns inte mycket DNA bevarat i den typen av material, men vi har kunnat få fram förvånansvärt mycket DNA och information ifrån några av våra äldsta prover.
Jan Storå vid Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet, har liksom Anders Götherström och Mattias Jakobsson varit delaktig i flera av de studier som följt jordbrukets väg från Anatolien och ut i Europa.
– Det är mycket värdefullt att vi nu har en tydligare bild av den demografiska utvecklingen och kopplingen till jordbrukets framträdande i de perifera extremerna av Europa som Spanien och Sverige och nu även inom ursprungsområdena där man kan se en dynamisk befolkningsutveckling redan för 10 000 år sedan med komplexa kontaktnät inom stora regioner. Den här studien knyter ihop den demografiska historien och jordbrukets historia över hela Europa, säger Jan Storå.
Resultaten i korthet:
Neolitiseringens initialskede i Anatolien som framträder i försörjningsstrategierna vid Boncuklu sker inom jägar-samlar populationerna. Förändringarna i försörjningen framträder innan det i den demografiska utvecklingen går att urskilja tecken på en populationsökning och en ökad populationstäthet – som hade resulterat i en ökad genetisk variation. Populationen vid Boncuklu uppvisar samma grad av genetisk variation som de samtida jägar-samlarpopulationer som studerats. Ungefär 1 500 år senare syns däremot en större genetisk variation i Anatolien på platser som Tepecik-Ҫiftlik där jordbruk och boskapsskötsel nu intagit en dominerande roll i försörjningen. Här syns tydliga tecken på större genetisk variation vilket visar på populationsökning och immigration. Den demografiska utvecklingen är relaterad till en ökad mobilitet från söder och öster vilket stöds av det arkeologiska fyndmaterialet som påvisar kontakter över stora områden hos till exempel befolkningen vid Tepecik-Ҫiftlik.
