Att leva som flykting i sitt eget hemland studeras i en ny avhandling vid Mittuniversitetet. Den visar att en gemensam etnisk bakgrund, kultur och språk mellan flyktingar och majoritetsbefolkning inte är någon garanti för integration och inkludering.
Antalet människor som lever på flykt i det egna landet har ökat dramatiskt i världen under de senaste åren. På grund av olösta konflikter tenderar dessa situationer att bli långvariga.
I Georgien lever över 200 000 människor, de flesta etniska georgier, som så kallade internflyktingar sedan över 20 år. De politiska ambitionerna på nationell nivå har varit att återta makten över Abkhazien, ett område som utropade självständighet under 1900-talet, och att internflyktingarna ska återvända hem, vilket också har lett till bristande insatser för lokal integration.
Avhandlingen undersöker konsekvenserna av fysiska och sociala gränser för hur unga georgiska internflyktingar från Abkhazien förstår frågor om tillhörighet och återvändande.
Resultaten visar att strävan efter att återvändande och bristen på integrationsinsatser, till exempel separat samhällsservice och undermåliga tillfälliga bostäder, leder till att unga internflyktingar växer upp och lever i ett slags gränsland mellan det förflutna och framtiden och mellan Georgien och Abkhazien, och att det gränslandet kännetecknas av osäkerhet.
– Internflyktingarna delar etnisk bakgrund, kultur och språk med majoritetsbefolkningen i Georgien, vilket tyder på att bristen på lokal integration framförallt beror på politisk vilja och inte flyktingars kulturella eller språkliga bakgrund, säger Minna Lundgren, doktorand.
Avhandlingen tar också upp faktorer som påverkar möjligheten för internflyktingarna att återvända, både emotionella och materiella. Att ta sig in i Abkhazien idag är besvärligt då gränsen mellan Georgien och Abkhazien bevakas av både ryska och abkhaziska trupper. De internflyktingar som ändå återvänt vittnar om en svår situation och ofta förekommande etnisk diskriminering.
– Att ha kvar exempelvis ett hus och sociala relationer i Abkhazien bidrar till emotionella band och en starkare uppmaning till att återvända. Å andra sidan kan erfarenheter och berättelser om vardagens umbäranden i Abkhazien resultera i att internflyktingarna inte längre ser återvändande som ett alternativ. Om den lokala integrationen haltar på den nuvarande bostadsorten präglas både vardag och tankar om framtiden av stor osäkerhet, säger Minna Lundgren.
Hela avhandlingen “Boundaries of displacement: Belonging and Return among Forcibly Displaced Young Georgians from Abkhazia” hittar du HÄR.
