Sedan talibanerna tog kontroll över Afghanistan för ett år sedan har de inlett ett varaktigt angrepp på mänskliga rättigheter, förföljt minoriteter, slagit ner på fredliga protester med våld, förtryckt kvinnors rättigheter och använt utomrättsliga avrättningar och försvinnanden för att sprida skräck bland befolkningen. Det säger Amnesty International i dag i en ny briefing.
Talibanerna lovade inledningsvis att skydda kvinnors rättigheter, pressfriheten och en amnesti för tjänstepersoner i regeringen, men briefingen – “The Rule of Taliban: A Year of Violence, Impunity and False Promises” – dokumenterar grova kränkningar av mänskliga rättigheter under ett års talibanstyre. Den avslöjar hur straffrihet råder för brott som tortyr, hämndmord och tvångsvräkningar av talibanernas motståndare.
– För ett år sedan gjorde talibanerna offentliga utfästelser om att skydda och främja mänskliga rättigheter. Men det är häpnadsväckande i vilken takt de nedmonterar 20 år av framsteg för mänskliga rättigheter. Talibanernas försök att styra genom våldsamt förtryck och med full straffrihet har snabbt grusat allt hopp om förändring, säger Yamini Mishra, Amnesty Internationals regionchef i Sydasien.
– Godtyckliga fängslanden, tortyr, försvinnanden och summariska avrättningar har blivit vardag. Kvinnor och flickor har berövats sina rättigheter och har nu en dyster framtid framför sig utan utbildning eller möjlighet att delta i samhällslivet.
Amnesty International uppmanar talibanerna att omedelbart sluta begå grova kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot folkrätten. I egenskap av att de facto utöva kontroll över myndigheter och domstolsväsendet måste talibanerna snabbt återupprätta, skydda och främja det afghanska folkets rättigheter.
– För att förhindra att Afghanistans människorättskris förvärras ytterligare måste det internationella samfundet vidta meningsfulla åtgärder för att hålla talibanerna ansvariga för dessa brott, säger Yamini Mishra.
Yttrande- och mötesfrihet
Amnesty Internationals utredning kartlägger hur talibanernas säkerhetsstyrkor använder överdrivet våld när de försöker tillämpa förbudet mot fredliga demonstrationer. I flera stora städer har säkerhetsstyrkor skingrat fredliga demonstrationer genom att misshandla och skjuta obeväpnade demonstranter.
En demonstrant från provinsen Herat berättade för Amnesty International om skadorna som säkerhetsstyrkorna orsakat: “Jag såg en man som låg i en blodpöl i ett dike vid gatan; jag tror att han blivit dödad… Min hand blev bruten men jag gick inte till sjukhuset, rädd för att jag kunde gripas för att ha deltagit i protesterna.”
Talibanernas kraftåtgärder mot yttrandefrihet har riktat sig mot människorättsförsvarare och aktivister i civilsamhället. Många av dem har blivit trakasserade, hotade, fängslade och till och med dödade som en direkt följd av deras arbete.
Pressfriheten har också attackerats. Den 19 september 2021 utfärdade regeringens media- och informationscenter (GMIC) ett vagt formulerat beslut som förbjuder journalister från att publicera artiklar som “motsäger islam” eller “kränker för nationen viktiga gestalter”.
Under det senaste året har över 80 journalister gripits och torterats efter att ha rapporterat om fredliga demonstrationer. En journalist sa till Amnesty International: “Jag blev slagen och piskad på mina ben så hårt att jag inte kunde stå upp… Min familj skrev under ett dokument och lovade att jag inte skulle prata om vad som hänt mig efter min frigivning; om jag gjorde det skulle talibanerna ha rätt att gripa hela min familj.”
Godtyckliga gripanden, tortyr och illabehandling
Sedan augusti 2021 har det kommit flera rapporter om hur talibanernas soldater slagit och torterat afghaner som ansetts ha brutit mot talibanernas påbud eller anklagats för att ha arbetat för den tidigare regeringen.
Hundratals civila har blivit olagligt fängslade. Många gripna har blivit slagna med gevärskolvar eller piskade. Sahiba* (inte hennes riktiga namn), en kvinnlig demonstrant, uppgav för Amnesty International att hennes kropp var täckt av blåmärken när talibanernas säkerhetsstyrkor var klara med henne.
“Det fanns ingen domstol, inga anklagelser och ingen rättsprocess; vi blev bortrövade från gatan, kvarhållna i ett privat fängelse i flera dagars tid utan tillgång till vår familj, advokat eller någon annan tjänsteperson… Vissa kvinnor och flickor som var med mig i samma rum återvände aldrig och ingen av oss vet vad som hände med dem,” sa Sahiba.
Utomrättsliga avrättningar och påtvingade försvinnanden
De hämndmord och summariska avrättningar av påstådda motståndskämpar, och andra brott som ska ha begåtts sedan talibanerna tog makten, kan visa sig utgöra krigsbrott.
Det har skett hundratals utomrättsliga avrättningar, med kroppar som hittats med kulhål eller tecken på tortyr. Dussintals människor har försvunnit till följd av sitt arbete för den tidigare regeringen eller eftersom de misstänks vara inblandade i motståndet mot talibanerna. Det är fortfarande oklart var de befinner sig.
Torab Kakar, 34, sa till Amnesty International att hans vän Jalal, som tjänstgjort i de afghanska nationella försvars- och säkerhetsstyrkorna (ANDSF), fördes bort av talibanerna till en okänd plats, trots att han fått ett “benådningsbrev” från talibanerna.
“Talibanerna bakband och satte ögonbindel på honom och fortsatte slå honom medan hans fru, barn, föräldrar och yngre syskon grät och skrek.” När Jalals familj letade efter honom hotades de av den lokala chefen för underrättelsetjänsten och uppmanades att sluta leta.
Förföljelse av etniska och religiösa minoriteter
Inom några veckor efter talibanernas maktövertagande kom rapporter om hur icke-pashtunska afghaner blivit vräkta från sina hem och jordbruk, för att talibanerna skulle kunna belöna sina följare med mark som tagits från andra grupper, särskilt hazarer, turkmener och uzbeker.
Rapporter om vräkningar kom från hela landet, inklusive i provinserna Balkh, Helmand, Daikundi, Kandahar och Uruzgan. Vräkningarna bidrar till det redan höga antalet internflyktingar i Afghanistan: i juni 2022 uppskattade FN att över 820 000 afghaner var på flykt inom landet.
Den 30 augusti 2021 dödade talibanerna 13 etniska hazarer, bland dem en 17-årig flicka, i provinsen Daikundi. Enligt vittnesmål från ögonvittnen som Amnesty International samlat in utförde talibanerna utomrättsliga avrättningar av nio tidigare medlemmar i ANDSF som gett upp. Dessa utomrättsliga avrättningar ser ut att vara krigsbrott.
Begränsningar för kvinnor och flickor
Talibanerna har sedan de grep makten utsatt kvinnor för allt mer våld, ibland som ett sätt att straffa deras familjemedlemmar.
Lida, hustrun till en tidigare medlem i de afghanska säkerhetsstyrkorna, sköts till döds av två beväpnade talibaner på en motorcykel. 22-åringen, som var gravid i åttonde månaden, dödades tillsammans med sina två barn, två och fyra år gamla.
Kvinnors rörelsefrihet har begränsats kraftigt, bland annat genom krav på att de i offentligheten alltid måste åtföljas av en mahram, en make eller annan manlig följeslagare som de på grund av släktband inte kan gifta sig med. Det är otillåtet för kvinnor att vistas tillsammans med andra män och arbetsplatser där kvinnor och män tidigare har arbetat tillsammans har stängts. Strikta klädkoder för kvinnor har införts som ska övervakas av sina manliga släktingar. Männen kan straffas om kvinnorna inte följer reglerna om att helt täcka sig.
Samtidigt som begränsningarna och restriktioner ökat i omfång och fråntagit kvinnor deras mänskliga rättigheter och friheter har dussintals kvinnor gripits och torterats för att ha hållit fredliga demonstrationer.
Talibanerna har slagit ner på rätten till utbildning och fördärvat utsikterna för miljontals afghanska flickor. När högstadieskolorna öppnade igen den 17 september 2021 förbjöd talibanerna flickor över årskurs sex från att delta i utbildningen, med motiveringen att det rörde sig om en tillfällig lösning i väntan på att de skulle rekrytera fler kvinnliga lärare och säkerställa att “lämpliga” förutsättningar för könssegregerad utbildning fanns på plats. Hittills har inga av dessa planer genomförts.
Meena* (inte hennes riktiga namn), en 29-årig lärare från Kabul, berättade för Amnesty International om sin förtvivlan för dotterns framtid: “…vi upprepar historien… jag tittar på min uniform och minns skoldagarna, studenterna, och lärarna men jag har inget annat val än att stanna hemma.”
– Att inte kunna lämna hemmet utan rätt sorts manlig följeslagare eller att ständigt behöva förhålla sig till motsägelsefulla och otydliga direktiv kring klädsel och kontakt med män innebär i praktiken att nästan alla kvinnor utestängs från det offentliga livet. Kvinnor som uppfattas bryta mot dessa normer riskerar att fängslas godtyckligt och torteras. Denna typ av behandling och bestraffning är utöver diskriminering och innebär i den internationella flyktingrätten enligt regler kring kumulativa grunder, förföljelse säger Madelaine Seidlitz, jurist och ansvarig för Amnesty Sveriges arbete med flyktingar och migranter.
– Vi kan inte bara stå vid sidan av och se på när en hel befolknings mänskliga rättigheter kollapsar. Ett bestämt, meningsfullt och enat internationellt svar är det enda hopp som finns för att få slut på den mardröm som afghanerna nu tvingats genomlida under ett års tid, säger Yamini Mishra.
