Antalet barn som vårdas på sjukhus med huvudskador efter cykelolyckor har minskat drastiskt sedan hjälmtvånget infördes år 2005. Det visar siffror Socialstyrelsen tagit fram i en studie. Historiskt sett har det dock varit svårt att veta exakt hur cykelhjälmen faktiskt fungerar. Nu kan KTH-forskare emellertid visa både hur och att den fungerar.
Varje dag skadas nära tio cyklister i Sverige så svårt att de behöver läggas in på sjukhus minst ett dygn. Detta enligt den svenska myndigheten Trafikverket.
I ett försök att delvis komma tillrätta med detta problem införde man 2005 en ny lag om cykelhjälm för barn under 15 år. Ett flertal diskussioner har sedan följt om att lagen även ska inbegripa vuxna.
Forskare på avdelningen för neuronik vid KTH har studerat cykelolyckor för att se om hjälmen gör skillnad. Detta eftersom det varit svårt att veta hur bra cykelhjälmen faktiskt fungerar med tanke på att det historiskt sett handlat om så kallade observationsstudier när man undersökt hjälmens duglighet.
Nu kan forskarna slå fast att Vid jämförelser av verkliga cykelolyckor där olyckorna simulerats med och utan hjälm så framgår det att hjälmen minskar risken för skador. Glädjande nyheter för alla cykelhjälmsbärare, med andra ord.
– Vi har studerat tre cykelolyckor där cyklisterna tappat kontrollen över situationen, ramlat och slagit i huvudet. Vi har tillsammans med forskare i Leuven, Belgien, återskapat kinematiken. Vi har fångat in cyklisternas rörelser vid olyckstillfällena och sedan applicerat kinematiken i form av hastighet precis före huvudislag på en detaljerad datormodell, berättar Madelen Fahlstedt, forskare på avdelningen för neuronik vid KTH,
Det är hon och forskarkollegorna Svein Kleiven samt Peter Halldin som arbetat med studien. Tillsammans har de kunnat se hur cyklisternas skalle och hjärna påverkats vid olyckorna och det faktum att ingen av personerna bar cykelhjälm.
För att kunna göra detta har forskarna jämfört resultatet från simuleringarna med de medicinska CT-bilderna som bland annat visat på blödningar i hjärnan hos de olycksdrabbade personerna. Sedan har forskarna också genomfört simuleringar både med och utan hjälmar för att se vad som händer.
– Därmed har vi kunnat se hur mycket hjärnvävnaden sträcks ut vid kollisionerna, samt att vävnadens sträckts mest i de områden där skadorna uppstått. Cykelhjälmen har i dessa tre fall reducerat töjningsvärdet med mellan 33 till 43 procent när den har inkluderats. Givet faktorerna i vår studie har vi också kunnat se en reducerad risk om 54 procent för hjärnskakning när man använder cykelhjälm, säger Madelen Fahlstedt.
Cykelhjälm minskar alltså påfrestningen för hjärnvävnaden, men främst så sänker den risken för skallfrakturer.
– Vi såg en stor sänkning av påkänning på skallbenen vid användandet av cykelhjälm. En sänkning från 80 megapascal ner till 10 megapascal. Denna siffra anger hur mycket last man lägger på en given yta, och översatt i mer begripliga termer innebär detta en sänkning från 100-procentig risk för skallfraktur ner till 10 procent för den som bär hjälm. Idag testas dock cykelhjälmarna så att de främst optimeras för att motverka skallfrakturer, så denna siffra är inte oväntad, säger Madelen Fahlstedt.
Att cykelhjälm faktiskt fungerar mot huvudskador, är inte det en gammal nyhet? Nej. De studier som tidigare gjorts har som sagt varit epidemiologiska, vilket gör att det exakta sambandet mellan orsak och verkan – cykelhjälm och skadereducering – inte kartlagts noggrant.
– Vi har jämfört två situationer där den enda skillnaden är hjälmen. Det ska tilläggas att hjälmen för övrigt är en typisk cykelhjälm som man kan köpa i vilken cykelaffär som helst, berättar Madelen Fahlstedt.
Hon har tillsammans med forskarkollegorna Svein Kleiven och Peter Halldin har precis fått en studie i ämnet accepterad för publicering i tidskriften Accident Analysis & Prevention. Artikeln bär titeln ”The protective effect of a helmet in three bicycle accidents – a finite element study”.
