Sverige

  • Isabelle Doohan, Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, Umeå universitet

Vårdens förståelse för behov hos överlevande efter stora busskrascher är begränsad

Forskare vid Umeå universitet har studerat överlevande efter stora busskrascher i Sverige. Studien som nu presenteras i en avhandling visar att flertalet av de överlevande är aktiva i det initiala skedet efter en stor busskrasch och uppvisar en stor vilja att hjälpa varandra. Interaktion mellan dem leder till en samhörighet och gemenskap som kan utgöra ett viktigt stöd i deras återhämtning. De överlevande lyfter själva fram hur betydelsefullt det är att bli bemött med förståelse och aktiv empati inom vården, både på kort och på lång sikt.

Isabelle Doohan, som är doktorand vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, har med fokus på kort- och långsiktiga konsekvenser och erfarenheter studerat totalt 110 överlevande från två stora svenska busskrascher. Den ena ägde rum 2007 utanför Rasbo och den andra skedde 2014 i Tranemo. De överlevande har intervjuats vid flera olika tillfällen, från kraschdagen och upp till fem år senare.

Forskningen visar att förståelsen för överlevande och deras erfarenheter är begränsad, trots att stora trafikskadehändelser kan ha betydande individuella konsekvenser. Det finns också en brist på organiserade uppföljningar som kan vara problematisk för överlevande med större hjälpbehov. Men genom att ta tillvara på erfarenheter från samtliga överlevande, både skadade och oskadade, kan man utöka förståelsen för deras vitt skilda situationer och behov.

– Min förhoppning med den här forskningen är att synen på överlevande efter stora skadehändelser ska bli mer nyanserad, säger Isabelle Doohan.

– Varje överlevande i en stor trafikskadehändelse har unika behov och våra resultat visar att det inte finns några få enkla lösningar som passar alla. Därför behövs en ökad förståelse för att de överlevande har varierande fysiska, psykologiska, sociala, och existentiella behov.

Studiedeltagarna upplevde det initiala omhändertagandet vid båda krascherna som effektivt överlag, men även bristande inom vissa områden. Bland bristerna nämndes långa perioder av väntan, begränsade möjligheter till att vara nära övriga överlevande, och missnöje med krisstöd. Ett gemensamt resultat för samtliga intervjuade överlevande var betydelsen av aktiva empatiska handlingar från andra inblandade, men även hur negativt påverkade de blev av bristen på förståelse och empati från medicinsk personal på akutmottagningar, eller i ett senare skede på vårdcentraler.

– En angelägen fråga att lyfta inom vården är hur viktigt ett gott bemötande är för överlevande efter liknande händelser. Att mötas av medkänsla och empati upplevdes som lugnade och främjade den initiala återhämtningen för de överlevande. Ett dåligt bemötande kunde lämna spår som satt kvar i flera år i form av ilska och besvikelse, säger Isabelle Doohan.

Resultaten visade även att:

  • de flesta upplevde fysiskt obehag och/eller psykisk stress i varierande grad under de första månaderna efter krascherna.
  • många överlevande hade behov som inte uppmärksammades, som exempelvis behov av praktisk hjälp efter att ha blivit svårt skadad eller psykologiskt stöd till familjen.
  • i en femårsuppföljning efter kraschen utanför Rasbo framgick att en del fortfarande led dagligen av smärta, värk, och psykiska besvär.
  • många upplevde en stor tacksamhet över livet i sig och en ökad självmedvetenhet.
  • den välgörande känslan av samhörighet mellan många av de överlevande fanns kvar och hade i vissa fall utvecklats till vänskap.

– Överlevande bör i första hand betraktas som delaktiga aktörer, inte passiva offer. De allra flesta återhämtar sig över tid, samtidigt som ett flertal påverkas mycket negativt och därför behöver både kort- och långsiktig hjälp. För överlevande som har långvariga besvär, såsom stark ångest i trafiksituationer eller dagliga besvär med smärtor, är den rådande bristen på organiserade uppföljningar problematisk. En enkel uppföljning skulle kunna räcka långt för att minska deras lidande, säger Isabelle Doohan.

 

Isabelle Doohan är uppvuxen i Alingsås och bor i Umeå. Hon har en magisterexamen i Freds- och konfliktstudier, med inriktning mot krishantering och fredsbyggande, vid Umeå universitet.

Pierre Jönsson Ågren
pierre@borasnyheter.se